Att få till hemmaträningen 

26 Aug

Min lilla tjej är alldeles strax elva månader gammal. Hon tog sina första steg själv för en vecka sedan och vill inte sitta stilla alls. Helst vill hon promenera runt och hålla mamma i ett finger. Hela tiden. Detta gör att det är lite extra svårt att få till träningen. Just nu har vi semester och jag tränar mindre än vanligt  ändå men svårigheterna kvarstår. Oftast passar jag på att träna när lillan sover på förmiddagen (då har jag oftast mellan 30-90 minuter), när Robin är ledig så kan jag träna även under dagtid eller på kvällen men jag tycker att det är skönt att träna på morgon/förmiddag (om det inte handlar om att instruera klasser såklart!!) . 

Innan jag fick barn var jag inget stort fan av hemmaträning. Nu är det en helt annan sak, jag har liksom inget val. Jag har skrivit om detta förut och det förbluffar mig fortfarande att jag faktiskt uppskattar träningen, även hemma. När Lovina var ett par veckor gammal började jag med gummiband och TRX-band här hemma, övningar med kroppsvikt och aktiveringsövningar blev vardagsmat tillsammans med långa promenader. Jag har dock alltid haft svårt för träning hemma där man svettas massor, vill ta ut steg/rörelser och flåsa högt. Utomhus går bra, men nu när lillan inte vill sitta i vagnen är det där med utegym lite svårt (när jag är ensam med henne). Jag körde lite BODYPUMP i sovrummet innan jul då jag skulle komma igång och instruera i januari (har få vikter hemma, men då behövde jag inte så mycket vikt) men det är liksom inte alls lika roligt om man inte är i en gruppträningssal. 

Den typ av hemmaträning jag trivs bäst med är yoga/BodyBalance och då jag har turen att jobba för både Sats och Les Mills (som utvärderare) så har jag tillgång till deras respektive onlinetjänster. Jag försöker köra 1-2 klasser/pass varje vecka med den typen av träning, och jag gillar det verkligen mer och mer! 


Idag körde jag dock GRIT Strenght. 30 minuter med tunga (har en stång på 20 kg här hemma) vikter och övningar med kroppsvikt i intervallformat. Effektivt, kort, kul och jobbigt! 


Japp. Mitt bland tvätt och diverse andra prylar. Det är liksom livet. Inte alltid välstädat och undanplockat. Men jobbigt blev det ändå, trots tvätten i bakgrunden. Det är förresten nyttigt att filma/fota sig själv när man gör vissa övningar. Jag upptäckte exempelvis på bilden ovan att jag lyfter väldigt snett i min frivändning. Min opererade/skadade axel är antagligen boven i detta drama. Jag också att jag gör otroligt mycket fula miner när jag tränar, som jag antagligen gör på scen också! 


Tur att träning inte handlar om att vara snygg under tiden! Och hemma är det iallafall ingen som ser! 

Semestermode på 

19 Aug

”Men, du har ju inte semester? Du är ju mammaledig, hela tiden”. Och så är det givetvis. Jag har inte semester egentligen, men jag har valt att inte ta på mig några klasser under dessa två veckor som min man har semester (han är egentligen ledig i tre veckor men 29e augusti börjar höstschemat och då får vi semestra på hemmaplan…) och vi njuter lite extra av saker som att hänga (renovera…) på lantstället och åka till Gotland (idag!). Det känns som semester. Så då kallar jag det för det. 

Det innebär dock att träningen har bortprioriteras. På både gott och ont. Jag gör det jag känner för, vilket inte varit träning utan mer umgås med familj och vänner. Men, när det blir för många sådana dagar på rad så mår jag inte bra. Framförallt så blir jag på dåligt humör. Därför körde jag ett kort pass i förrgår morse. Utomhus. I duggregn. Medan våra gäster sov och Robin och Lovina myste inomhus. Och efteråt var jag en helt ny människa. 

Passet var inte långt. Jag sprang 2 km på grusväg. Sedan körde jag en cirkel med min 12 kg kettlebell. Det blev tre varv med 10 repetitioner av varje övning (10/sida på exempelvis utfall). 

  • Rakpress
  • Svingar
  • Knäböj
  • Enhandsrodd
  • Utfall
  • Push ups med en hand på KBn

Sedan sprang jag 1 km men i snabbare tempo.


Inget avancerat. Inget långt pass. Inte supertungt eller välplanerat heller. Men, det var precis vad jag behövde där och då. Och det är det jag vill komma till. Ibland mår man bra av att vila, ibland av att träna. Ibland räcker promenader alldeles utmärkt och ibland är man inte nöjd förrän man får dansa, yoga eller lyfta vikter. Det finns inget facit till vad som är  rätt för just dig, just nu. Man får ändra sig. Man får tänka om, och tänka nytt. Men man får också göra som man alltid har gjort. Jag tror att nyckeln är att lyssna på kroppen. Givetvis måste man ibland bara bestämma sig och pallra sig iväg men jag upplever att träningen blir både roligare och mer effektiv om man lyssnar inåt, och framförallt gör det som är roligt! 

Nu är semestermode på igen!

Välja, det man borde eller det man behöver?

10 Aug

När Lovina somnar på förmiddagen (någon gång mellan 08.30 och 09.30) så har jag lite tid för mig själv. Minst 30 minuter, oftast 45, ibland 60 och så de där sällsynta tillfällena som blir ännu längre. Ofta somnar hon i vagnen när vi är påväg någonstans, men de senaste veckorna har hon somnat i vagnen på balkongen. Detta ger mig möjlighet att plocka ur och i diskmaskinen, vika och hänga tvätt, plocka iordning leksaker, packa om det behövs eller något annat jag borde göra. Eller, så kan jag välja något jag behöver. Något jag vill. Ibland sitter jag och dricker kaffe i lugn och ro, ibland väljer jag att träna. På senaste tiden har jag valt BODYBALANCE® (Les Mills on Demand). Jag upplever att jag behöver hitta lugn och fokus, och det gör jag bäst genom att röra på mig. Jag känner hur hela kroppen, hjärtat och framförallt hjärnan tackar mig när jag väljer det jag känner för att göra, inte det jag borde. Ibland mår jag bättre av att styra upp lägenheten, men inte alltid. Och Lovina mår definitivt inte bättre för att disken är diskad, hon mår bäst om hon har en glad mamma. Det finns ingen som tackar dig för att du sätter måstena framför dig själv (om du har möjlighet att välja vill säga). De där vardagliga sysslorna hinns med ändå, bara lite senare. 

När jag väljer att köra BODYBALANCE® så väljer jag oftast 30 minuters programmen för att vara säker på att hinna. Det finns fokus ”Strenght” eller fokus ”Flexibility” och jag väljer oftast styrka, fast jag kanske egentligen skulle behöva rörligheten minst lika mycket. Faktum är att de styrkeinriktade programmen innehåller en hel del rörlighet ändå i och med att det är mycket yogainspirerade rörelser. Ibland hinner jag köra två 30 minuters men oftast nöjer jag mig med ett och är stolt över att jag överhuvudtaget klev på mattan. 
Idag valde jag dock att köra ett helt program från start till mål, det finns nämligen ett par hela klasser att välja. 55 minuter, bara för mig. Inklusive avslappningen i 8 minuter på slutet. Det är min absolut största utmaning. Att lägga tid på att bara vara, att andas, att tycka att det är okej att inte träna fysisk varje minut, av varje pass. Jag kände verkligen hur välbehövligt det var. Att bara få vara med mig själv. Utan dåligt samvete för disken (den står kvar), för tvätten (den hänger kvar) eller för dammet i hörnen (jag dammsuger varje dag, neverending story, oavsett). Och jag var otroligt tacksam att Lovina sov gott i vagnen (fick vagga henne en gång, men det gör jag gärna om jag får träna nästan en hel timme!) 

Jag valde det jag behövde imorse. Och om man kan identifiera det man behöver, eller det man vill, har möjlighet att välja det och prioritera det framför alla måsten och borden, då tycker jag att man ska göra det. Ibland kanske det inte är möjligt att välja och man måste hitta en medelväg eller en kompromiss, det är okej. Jag skulle givetvis hellre gå och ta en klass för en instruktör, men det är inte möjligt och då är detta ett fantastiskt alternativ som jag är tacksam för (det gäller ju trots allt att fokusera på att vilja och behöva genomförbara saker!). 


Jag hann till och med ta ett par bilder, duscha av mig och hälla upp en kopp kaffe innan lillan vaknade. Och eftersom att jag valde det jag kände att jag behövde imorse så fanns energin att leka lite extra, och tålamodet att lyfta bort henne från TVn ett par gånger mer än det gjort annars. I eftermiddag får jag diska och hänga tvätt, och jag gör det med mer glädje än om jag valt bort träningen, för den chansen kommer inte igen förrän ikväll när hon har lagt sig, och då är min motivation och vilja som bortblåst! 

Mina bästa restips med barn (under 1 år) 

2 Aug

Vi (framförallt jag) har rest (med flygplan) med Lovina många gånger sedan hon föddes. Flest resor inrikes upp till Boden (Luleå AirPort) men även långresor utomlands (till Bali med tre olika flighter/resväg…). Nu känner jag mig trygg med att flyga med henne och en stor del av den tryggheten handlar antagligen om erfarenhet. Både av att flyga med barn men också av att bara mamma givetvis. Jag tänkte att jag skulle bjuda på några av mina bästa tips när det gäller att flyga med bebis/barn. Och då menar jag barn under ett år (då det är vad jag har erfarenhet av). Jag har skrivit om våra upplevelser av att flyga med barn tidigare men nedan kommer ett par sammanfattade tips. 


 Tro på dig själv

Det är lättare sagt än gjort. Jag vet. Men tro på dig själv och din förmåga. Slappna av. Du känner ditt barn bäst och kan ta hand om honom/henne minst lika bra på en resa som du kan hemma. 


• Mat för alla situationer

Så länge man ammar (om man gör det) så är ovanstående tips enkelt. Jag har ammat både vid start och landning samt under själva flygningen och det har aldrig varit några problem. Man spänner fast barnet med barnets rygg mot sin mage och vrider det sedan till amningsposition med bältet fastspänt. Tryggt, enkelt, tillgängligt.

Nu när Lovina blivit äldre så ser jag till att packa lite extra (om man exempelvis skulle råka ut för förseningar). Jag har alltid en vällingflaska med uppmätt pulver och en färdigblandad tetra med välling, ett par klämmisar av olika sort (gröt, smoothie, frukt, yoghurt), smörgåsrån, majskrokar, frukt och en vattenflaska. Senast packade jag dessutom middag, lax och potatis i lagom stora bitar (tack och lov eftersom att vi då blev försenade!). Så länge de köpta förpackningarna är oöppnade så är det inga problem i säkerhetskontrollen. 


• Napp, snutte och nalle 

Om ditt barn använder något av ovanstående vill säga. Men jag upplever att Lovina alltid somnar lättare med napp (med nappsnöre/hållare!) och snutte samt att jag alltid ger henne nappen vid start och landning, på så vis har hon aldrig ont i öronen. Hennes snutte är dessutom ganska stor och har fungerat toppen som skydd mot ovälkommen väderlek vid diverse flygplansbyten och kall luftkonditionering. 


• Skötväska med ombyte

Skötväskan är kanske en självklarhet, men att packa den smart med våtservetter, plastpåsar och blöjor lättillgängligt underlättar vid byte på flygplanstoaletter. Skötborden där inne är små men funktionella och det är inga problem att byta blöja. Att packa minst ett ombyte till bebis (och eventuellt en extra tröja till sig själv beroende på bebis ålder och benägenhet att kräkas och bajsa utanför…) är ett absolut måste. Man vet aldrig vad som händer och det är fantastiskt skönt att kunna stoppa ner smutsiga kläder i en plastpåse och dra på torra, rena om det behövs! 
• Bärsjal eller bärsele

När Lovina var liten tyckte jag att min trikåsjal var oslagbar. Jag knöt den hemma och knöt upp den när jag kom fram men kunde ändå lyfta ur och i Lovina de gånger som behövdes. Dessutom sov hon gärna i den på flygplatsen och man har händerna fria i säkerhetskontrollen. Jag har aldrig behövt ta ur henne där, ur varken sjal eller sele. 

Nu använder jag Ergobaby och supernöjd. När vi sätter oss i stolen så tar jag bara av axelbanden (knäpper oftast upp spännet bakom skulderbladen innan jag går in i planet) och låter midjebältet sitta kvar. Jag lägger ner selen på låren och Lovina sitter på den. Enkelt och smidigt att bara vända på henne när man ska av planet. 


• Leksaker

Denna punkt beror givetvis mycket på barnets ålder och intresse. Jag har de senaste resorna haft en favoritleksak och en ”ny”, spännande leksak (som hon inte lekt med på länge) men hon leker oftast med papperspåsen för skräp som finns i stolsfickan ändå. 

• Tålamod och ett leende

Sist men inte minst. Tålamod i mängder. Framförallt om du reser ensam med bebisen/barnet och inte kan få hjälp/stöd. Och ett leende avsett för barnet, ett för dina medpassagerare och ett att ta till när du ser en spegel för att peppa dig själv! 


Stolt över min fantastiska kropp! 

28 Jul img_4991-1


När jag tittar mig själv i spegeln ser jag en stark mamma. En ny, förbättrad version av mig själv. Jag är stark. Inuti och utanpå. 

Jag tränar för att kunna leka, lyfta, dansa, hoppa, springa och leva ett aktivt liv. Jag tränar för att må bra. För mig egen skull, men också för min dotter och min man. För mitt välbefinnande, mitt humör och mitt hälsotillstånd. För att jag älskar det. 
Jag känner fortfarande av ett par muskelfästen om jag går ut i vissa ytterlägen för länge eller för ofta och jag känner av vissa fogar om jag belastar dem fel. Jag måste knipa ordentligt vid vissa hopp och min magmuskulatur är fortfarande långt ifrån tillbaka i styrka och kontroll. Jag känner av mina knän som fick bära mycket vikt, mina bröst är inte vad de en gång var och min hud på magen hänger ner om jag står i en planka. Men jag har varit gravid, jag har fött en dotter och jag är lyckligt lottad som inte har några större skador eller problem. Det kommer att ta tid för kroppen att återhämta sig och troligtvis blir den aldrig som innan, men det gör ingenting, för jag är inte som innan. Jag är en annan person och min kropp är en annan kropp. Jag är glad och tacksam. 


Men ärligt talat. Om jag sa att jag inte brydde mig om min spegelbild så skulle jag ljuga, även om den aldrig är mitt fokus och aldrig min första prioritet. Men jag är stolt över min starka kropp. Stolt och glad. 

Jag har tränat målmedvetet och fokuserat sedan Lovina föddes. Jag har prioriterat rehabträning (MammaMageappen!!), promenader, gummibandsövningar och lätt träning med egen kroppsvikt tills jag kände att jag hade kontroll och försiktigt kunde öka. Jag har gått ner i vikt, sakta men säkert. Det har tagit tid att bygga upp kroppen, det ska ta tid. Jag har ätit pizza, druckit öl och vin, ätit glass och kakor men också sallad, frukt, kvarg och vatten. Jag har levt. Med målet att må bra. Jag mår bra när jag tränar. Gruppträningen är min räddning, där hämtar jag energi, glädje och styrka. Inifrån och ut. Men jag hinner inte så mycket gruppträning jag skulle önska och inte med den variation jag skulle behöva vilket gör att jag också tränar hemma. På senaste tiden har jag försökt köra ett löppass och ett BODYBALANCE®pass, ibland även ett pass i utegymmet eller intervaller med egen kroppsvikt varje vecka utöver en SH’BAM® och en BODYPUMP®. När jag vill, om jag vill. Bara för att målet är fem pass i veckan så betyder det inte att jag blir besviken, arg, stressad eller ledsen om det inte blir så (vilket kunde hända förut). Jag är glad och stolt över de pass som blir av, framförallt de pass jag kör hemma och utomhus för då är min tröskel lite extra hög. 

På lördag blir hon 10 månader. Min underbara, älskade. Och jag är starkare än någonsin, framförallt inuti.  

Bugaboo Runner 

14 Jul


På bilden hade jag precis sprungit min första runda med min Bugaboo Runner men visste jag inte hur man flyttade handtaget på vagnen och funderade lite på hur mina framtida löprundor med vagnen skulle kännas. Efter ett inlägg på Instagram så löste sig dock ”handtagsproblemet” och löprundorna jag hunnit med hittills känns grymma! Vilken fantastisk uppfinning! 

Jag har aldrig gillat löpning direkt. Jag är mer en gruppträningstjej och gymperson, men, man behöver faktiskt inte vara antingen eller. Jag har alltid sprungit (mer eller mindre) under somrarna och denna sommar uppskattar jag det mer än någonsin! Jag har kommit fram till att träningen i sig är nog det jag egentligen älskar. Endorfinerna som kommer, humöret som blir bättre, känslan av en stark, funktionell kropp. Det är oslagbart. Med en liten tjej hemma så finns inte möjligheten till gruppträning lika ofta som jag skulle önska och då är löpning, utomhusträning och hemmaträning räddningen. Även om jag inte alltid tycker att det ska bli roligt innan så är jag alltid en bättre version av mig själv efter. 

Med en löparvagn har en helt ny värld öppnat sig för möjligheten att träna även under dagtid, tillsammans med Lovina! Jag valde ett löparchassi från Bugaboo med adaptrarna för sittdelen som vi har till våran vanliga vagn, Bugaboo Buffalo. Det kändes som en ekonomisk och praktisk lösning då vi kan använda tillbehör och delar vi redan har och framförallt är Lovina van vid sin sittdel och känner sig trygg (utifrån hennes beteende och vana att somna när jag springer!). Jag kan således välja att ha henne mot mig (vilket jag har nu) och sedan vända henne framåt när hon blir större, vilket kändes viktigt för mig. 


Chassit har tre fasta hjul, stora, fyllda med luft. Igår pumpade jag däcken och då rullar vagnen ännu bättre än innan (tyckte att den rullade bra redan innan men nu är det grymt rull!), jag gillar att det finns en handbroms lätt tillgänglig i nerförsbackarna och framförallt så känns den lätt att styra (trots att jag är van vid svängbara framhjul). Igår packade jag med mig skötväska och regnskydd för första gången och det gick jättebra att springa med packad vagn. Jag promenerade även en timme igår och även för powerwalks är vagnen grym då den är väldigt lätt jämfört med Buffalon. 

Det bästa med vagnen tycker jag är att jag faktiskt ser fram emot att springa. Att den ger mig möjlighet att ta med mig Lovina ut och att jag tycker att löpningen är rolig! Enkelhet och tillgänglighet är viktigt för att träningen ska bli av (oavsett träningstyp) och genom att kunna springa närsomhelst under dagen så finns inga hinder. Dessutom går det då fortare att ta sig till ett utegym också vilket ökar möjligheterna för annan typ av träning också. För mig och mina behov passar denna vagn alldeles perfek, sedan kanske det finns andra, bättre löparvagar men jag har ingenting att jämföra med utan kan bara berätta om min upplevelse! 

Äggallergi

5 Jul

Då var det konstaterat genom blodprov också. Lovina har äggallergi. Tydligen ganska svår enligt läkaren och både mot gula och vita. 

För ungefär två veckor sedan fick vi åka in akut till Astrid Lindgrens barnakut efter att vi testat att ge henne kokt ägg. Detta gjorde vi medvetet, men med förhoppningen att det inte skulle hända något och i tron att hon ”bara” var överkänslig. Det finns inga rekommendationer om att vänta med ägg till en viss ålder vad jag vet och enligt BVC var detta rätt sätt att testa. Hon reagerade nämligen på en liten mängd gula för ett par månader sedan (med utslag på bröstet och klåda), då väntade vi och testade sedan igen ett par månader senare. Reaktionen blev dock tyvärr som sagt kraftig och vi fick åka in akut. I ambulansen och på sjukhuset fick vi bra hjälp och en remiss för allergiutredning. 

Förra veckan var vi på barn- och ungdomsmedicinska mottagningen. Läkaren vi mötte där gjorde tyvärr det hela till en mycket otrevlig upplevelse genom sin obefintliga sociala kompetens och skuldbeläggande genom kommentarer som ”du borde aldrig ha gett henne ägg innan hon fyllt ett år”. Enligt hennes erfarenhet ska man tydligen inte ge barn under ett år ägg men som jag förstår det så finns det som sagt inga officiella rekommendationer kring detta. Jag var tvungen att bli riktigt arg och skälla ut henne ordentligt under samtalet då hon behandlade mig som en idiot mer än en gång. Exempelvis när hon sa att vi skulle göra pricktest och frågade om jag smort in henne med kortison, vilket jag gjort på rekommendation av läkaren på akuten, så suckade hon och förklarade att det skulle jag minsann inte ha gjort för nu kunde vi inte göra något pricktest och vi kanske var där i onödan (då hade det ju varit toppen om de skrivit det i brevet de skickade hem med kallelsen!). Hon frågade om jag verkligen var säker på att hon reagerat på gula då det är vanligare att reagera på vita (ja, verkligen helt säker. Kanske båda men definitivt gula) och hon sa att gula inte syns på pricktest (vet dock inte om detta stämmer). Jag föreslog då (en aning irriterad vid dethär laget) att blodprov kanske var att föredra isåfall. Efter mycket om och men så fick vi lämna blodprov för att testa ägg (både gula och vita) samt mjölkprotein. Hon avslutade med att för tredje gången säga åt mig att jag inte fick ge Lovina ägg (då höll jag på att smälla till henne på riktigt men frågade istället om hon trodde att jag var helt dum i huvudet, and so on…). Jag var jättearg när vi gick därifrån men det kändes skönt att någon typ av svar var på gång iallafall. 

I slutet av förra veckan ringde läkaren med provsvaren som alltså visade att Lovina är äggallergiker, både gula och vita, och ska äta äggfri kost (självklart!!). I fredags var vi och besökte en dietist (som läkaren skickat remiss till, det var ju bra iallafall). Jag har trots allt läst en del i ämnet under min Hälsopedagogutbildning samt Kostrådgivarutbildning men det är alltid, alltid bra att få prata och få nya tankar och idéer. Dietisten var jättegullig och vi pratade egentligen mest om hemlagad barnmat i stort och lite om alternativ till ägg när hon blir lite större och kanske vill äta exempelvis glass, majonnäsbaserade såser eller kakor. Förhoppningsvis så kommer äggallergin att växa bort med tiden, och gör den inte det så får vi ta i tu med det då. Just nu är det inget större problem. Vi läser på alla innehållsförteckningar och jag lagar all hennes mat själv (hon äter ändå inte burkmat och har aldrig gjort). 

Nu vet vi iallafall hur det ligger till och kan utgå från det. Vi ska tillbaka med hennes eksem (de jag smörjer kortison på för tillfället) till hösten (vet ej om de är relaterade till allergin eller något helt annat) och sedan ska allergin testas igen om ett år om jag förstod det hela rätt. Och just ja, jag ska inte ge henne ägg eller något med ägg i under tiden…

Min amningsresa

30 Jun img_2720-1

Jag är så otroligt lycklig att amningen med Lovina har fungerat och att hennes tillväxtkurva alltid har sett bra ut. Nu är amningen dock över för oss, det har lilla fröken själv bestämt. 

Lilla Lovina. 10 dagar gammal. 

Foto: Linda Rehlin 

Jag var nervös över amningen innan hon kom till världen då jag verkligen ville att den skulle fungera. Jag gick med i ”Amningshjälpens slutna grupp” på Facebook (de har även en bra hemsida med mycket information!) och läste mycket om amning. Vi fick en fin amningsstart då lillan fick kravla upp från min mage och söka bröstet direkt efter förlossningen och vi ammade på från start. Jag ställde tusen frågor om hennes tag och hur jag skulle förstå om hon låg rätt och veta om hon svalde och ammade aktivt och jag fick fin hjälp av barnmorskorna på förlossningen. Efter ett par dagar rann mjölken till ordentligt, jag fick mjölkstas och det är troligtvis det värsta jag varit med om. Jag var svullen upp till nyckelbenen, hade hög feber och var tvungen att pumpa för att lilltjejen överhuvudtaget skulle få tag om bröstvårtan. I övrigt har det gått förhållandevis bra tycker jag. Lovina har alltid ätit korta stunder men väldigt ofta och jag har fått amma överallt, hela tiden. Jag lärde mig tidigt hennes signaler och har försökt att amma på hennes minsta signal från start. 

Periodvis har jag tyckt att ”nu igen?! Du ammade ju nyss!” , men aldrig sett det som ett problem. Vid ungefär fyra månaders ålder så kändes det dock som om hon ammade nätterna igenom och jag var helt slut. Men, även det gick över. Vi hade även en period när stående och gående amning var det enda som fungerade vilket var otroligt frustrerande bitvis, och när hon knappt har ätit ute bland folk för att det funnits för mycket att titta på så har hon ätit hemma i lugn och ro, och tvärtom! När det har varit tungt har jag tröstat mig med att ”det är en fas” och att min kropp är fantastisk som kan ge henne allt hon behöver för att växa och må bra. För min del har amningen varit en viktig del av spädbarnstiden. Jag har dock inga åsikter om hur andra föräldrar väljer att göra med amning vs ersättning och jag förutsätter att alla föräldrar gör det som är bäst för deras barn och familj. När Lovina var tre månader gav Robin henne en flaska med utpumpad bröstmjölk för första gången och sedan har hon fått det ungefär en gång i veckan då jag instruerat pass. Detta är ingenting som någonsin stört amningen för vår del. 

Jag har mått bra under amningsperioden men mycket mat och dryck har varit viktigt för mig då jag varit otroligt hungrig hela tiden, men med lite planering och matlådor så har det gått strålande! Mycket bananer har det blivit, framförallt när hungern slog till på nätterna och vattenflaskan brevid sängen  har varit ett måste. Att promenera, göra MammaMageövningar och övningar med gummiband för överkroppen gjorde stor skillnad när jag satt stilla i soffan/sängen och ammande som mest. För oss har liggamning aldrig fungerat utan jag har suttit upp, även på nätterna, vilket min rygg inte tyckte var sådär toppen direkt. Men, med lite fysisk aktivitet har det ändå varit hanterbart. Jag har tröstat mig med att det trots allt är en relativt kort tid i livet. 

Mitt mål var att helamma tills vi kom hem från Bali, då var hon sju månader. Det blev som så att hon fick smaka lite frukt på Bali men inte mer än så, i övrigt ammade vi ofta och mycket, närhelst hon ville, under hela resan. Enkelt och smidigt att alltid ha med mat och dryck till henne och inte behöva fundera på hygien eller om hon fick i sig tillräckligt med vätska. 


Enda gången jag tvivlade på min förmåga var när jag blev sjuk. Jag upplevde att mjölkmängden minskade, Lovina sög hårdare och jag fick sår som blödde vid varje amning. Efter ett par dagar läkte dock dessa och ju bättre jag mådde, desto mer nöjd verkade hon bli med mjölkmängden. Jag var redo att ge upp amningen i samma sekund som vi landade i Sverige men det ordnade upp sig av sig själv och vi kunde amma på, samtidigt som vi började med smakportioner. 

För ett par veckor sedan introducerade vi välling som sista mål på kvällen, men hon fortsatte amma 2-3 gånger/natt. Amningen på dagtid fasades ut av sig själv när hon började äta ordentligt med mat och det var nog ungefär vid åtta månaders ålder. Helt plötsligt insåg jag att hon inte ville amma till mellanmål utan var nöjd med frukt och då fick det bli så. Nattamningen har jag funderat på, och varit lite orolig för, då jag började längta efter sammanhängande sömn, men samtidigt har jag inte velat neka henne (och det är ett väldigt bekvämt sätt att få henne att somna om snabbt). Jag har ansett att så länge hon ammar på natten så är det för att hon behöver det av någon anledning (åtminstone medan hon är såhär, förhållandevis liten). Men, för ungefär två veckor sedan så fick hon en flaska välling vid 23 och var nöjd med det fram till morgonen. Jag vågade inte riktigt tro på det men det fortsatte så och nu är hon nöjd med sin napp, närhet och lite vatten mellan 23-06, även om det blir flera uppvak vissa nätter. Jag kan inte påstå att nätterna är perfekta på något sätt då hon sover i sin egen säng 19-23 men sedan vägrar att somna om tills jag lägger mig brevid henne i våran säng. Det är väl en fight vi får ta framöver (men det är väldigt mysigt också…). 

Jag är iallafall otroligt glad att amningen har fungerat så fantastiskt bra som den ändå har gjort och att den fick ett så smärtfritt avslut. För min del kom den största smärtan med att sluta (ömma knölar, svullnad och så vidare) när vi minskade på dagamningen och nu när de sista nattamningstillfällena försvann så har jag (peppar, peppar) inte märkt något direkt. Vi helammande till sex månader. Sedan ammade vi nästan uteslutande, med endast lite smakisar på frukt till sju månader innan vi försiktigt började med smakportioner. Vid åtta månader ammade vi bara nattetid och nu, när hon fyller nio månader är amningen alltså avslutad (för ungefär två veckor sedan).

Fascinerande och fantastiskt. Ett krävande ”jobb” och något som kräver både mod, vilja och engagemang men som jag tycker har varit otroligt mycket värt och jag är fantastiskt glad över mitt beslut att amma hela långresan och sedan är min upplevelse att Lovina fick bestämma takten för att avsluta amningen (även om vi ersatte vissa mål med välling och napp. De har trots allt varit komplement under längre tid än amningen varit avslutad). 

En av de absolut sista mellanmålsdagtidsamningarna i slutet av maj. Lovina 8 månader. 

Dethär med träningsglädje 

20 Jun

Jag har haft ganska dåligt med motivation de senaste veckorna. Tränat hyfsat lite i förhållande till vad jag brukar göra och valt att istället promenera och hänga med vänner. Det är inte fel, ibland behöver man förändra sina träningsvanor för att det ska kännas roligt igen, men jag mår inte särskilt bra när jag inte tränar. Jag behöver glädjen och endorfinerna som träningen ger mig. Jag är dock av den uppfattningen att jag vill tycka att det är  roligt att träna eller åtminstone längta efter känslan som infinner sig efter ett tufft pass. Och det absolut roligaste jag vet är att instruera gruppträning. Det är så mycket mer än träningen jag får, det är glädjen i att inspirera och motivera som driver mig men också att pressa kroppen det där lilla extra som går att göra när ”instruktörsadrenalinet” sprutar. 

Denhär sommaren har jag inga egna klasser utan har bokat in mig på så många vick som möjligt i främst BODYPUMP® och SH’BAM®. Det har tyvärr resulterat i att vissa veckor är helt tomma och jag således måste ta tag i min träning själv. Jag har dock kommit fram till att jag tycker nog att det är lite skönt att köra i gymmet ibland, att besöka utegymmet, köra ett onlinepass hemma och till och med att springa. Men jag har också kommit fram till att om jag inte känner för att träna så mår jag ibland faktiskt bra av att låta bli. Med tanke på att mina dagar ändå innebär minst en, oftast flera, timmars promenad så är inte ett missat pass hela världen. Den enda träningen jag gör oavsett om jag tycker att den är rolig eller inte är min MammaMageträning. Den gör nämligen enorm skillnad för min förmåga att utöva annan typ av träning och för att kunna bära, lyfta och leka med Lovina. 

Just nu låter jag glädjen styra, träningsglädjen. Jag har inget fokus på resultat, inga specifika mål, inget speciellt upplägg eller viktiga åtaganden. Jag tränar för att det är roligt och för att jag mår bra av det, och det är okej. Det är mer än okej, det är precis rätt för mig just nu. 

Idag hade jag dock ett vick på en BODYPUMP® på Sats Bromma. Det var grym roligt! Det tog ett tag innan jag kände att jag klivit ur min mammabubbla och började leverera någorlunda sammanhängande coaching men när jag väl gjorde det kunde jag verkligen njuta av passet och känslan efteråt är oslagbar!


Jag hade en liknande glad, lite rusig känsla igår efter mitt första löppass med min nya löparvagn som jag fick i födelsedagspresent. Sådär bubblande glad över att få svettas en stund (återkommer med recension av vagnen när jag hunnit springa lite mer med den!).

Det är så det ska vara med träning tycker jag. Glad och förväntansfull innan, kanske lite skräckblandad förtjusning, och sådär härligt, bubbligt, lycklig efteråt. Gärna toktrött också såklart. Sedan inser ju även jag att alla pass inte kan vara så, framförallt inte om man tränar mot ett specifikt mål eller en tävling av något slag, men ibland, i vissa perioder, kan målet kanske vara att träna med glädje?! 

Blåljus

17 Jun img_1612-2

Jag väljer att skriva om händelsen i förrgår (som ni kanske sett på Instagram) för att uppmärksamma människor i allmänhet och föräldrar i synnerhet på vad som kan hända när bebisar/barn får börja smaka på mat/livsmedel. Inte för att skrämma, för att uppmärksamma. Jag vill också skriva för att bearbeta händelsen, som för mig som mamma var riktigt jobbig (även om det självklart finns de föräldrar som får genomgå mycket värre saker) och för att säga TACK för all omtanke som visats oss. Jag vet dessutom att detta är ett bra sätt för mig att kunna gå vidare, så här kommer berättelsen (som inte är helt kort). 

För ungefär två månader sedan (strax efter att vi kommit hem från Bali) så fick Lovina smaka ägg (kokt gula) vid frukostbordet. Hon fick röda utslag på halsen och bröstet, kliade sig mycket och somnade sedan i vagnen. Vi var inte helt säkra på att det var ägget eller om det var något annat hon reagerade på, men magkänslan sa ägg. Jag rådfrågade BVC och de sa ”vänta ett par månader och testa igen. Du kan eventuellt lägga det på huden först för om det blir en kraftig reaktion bör hon inte äta det om det inte är under kontrollerade former”. Sagt och gjort. I förrgår var jag hemma hos min vän Maria och hennes dotter och åt lunch. Hon hade ett kokt ägg i kylen och vi bestämde oss för att testa. Det finns liksom inget bra tillfälle egentligen men hon hade allergimedicin hemma och bil, om det skulle vara något. 

Vi började med att testa lägga vita mot huden och vänta en stund, det hände ingenting. Då testade vi samma sak med gulan och fick fortfarande ingen reaktion. Vi gav henne då lite äggvita att äta och det hände ingenting vilket kändes bra, så då avslutade vi med två små smulor av gulan. Först hände ingenting alls men sedan slog det upp röda utslag på hakan och runt munnen. De spred sig ner på halsen och bröstet, hon började klia sig och blev supertrött. Precis samma förlopp som första gången hon fick ägg alltså. Då testade vi att ringa 1177 för att rådfråga om allergimedicinen. Det gick dock inte att komma fram på flera försök så vi bestämde oss för att gå ut, tänkte att frisk luft kunde vara bra och jag tror Maria nämnde vårdcentralen (?). När vi gått en liten bit vaknade Lovina i vagnen och var jätteledsen, kliade sig på bröstet och vred sig i vagnen. Ungefär samtidigt fick Maria svar på 1177 och de rekommenderade oss att gå till vårdcentralen. Jag satte Lovina i selen (vilket lugnade henne något, för en stund) och vi promenerade de fem minutrarna (kändes som en evighet) till vårdcentralen. Ju närmare vi kom, desto mer skruvade och vred sig Lovina och blev mer och mer ledsen. När vi kom in plockade jag av mig selen och Maria gick fram till receptionen. Hon hann inte mer än säga att vi hade en liten tjej som fått en allergisk reaktion så kaskadkräktes Lovina. Enorma mängder. Över hela mig, hela sig, det rann utmed mina ben, i mina skor och på golvet. Vi fick snabbt komma in i ett närliggande rum och en sköterska kom in. 

Så långt gick allt ändå hyfsat lugnt till. I väntan på läkaren (som tog förvånansvärt lång tid på sig med tanke på situationen) så började vi försöka få bort alla blöta kläder och när vi tog av Lovina kläderna så såg vi att ungen var knallröd, över hela kroppen. Nässelfeber/utslag. Då gick sköterskan iväg med raska steg. Vi tvättade av Lovina och tog henne i en sjal och Maria lånade ut ett linne (jag var genomblöt in på bara kroppen) och jag upplevde att vi var ensamma en lång stund (det kändes som om tiden stod still). Jag hann få av mig skorna och tvätta av ben och fötter innan en läkare äntligen kom och sa att hon ringt ambulans. 

Här någonstans känner jag att mitt minne är en smula suddigt då Lovinas utslag och nivå av hysteri bara blev värre och värre, och ingen gjorde något (är min upplevelse). Maria konstaterade dock att jag inte kunde åka ambulans och bli kvar på sjukhuset i blöta, illaluktande shorts så vi bytte det också i väntan på personal. 

Sedan kom läkaren och två sköterskor in med en liten kartong i händerna, med en adrenalinspruta (epipen) och förklarade att ambulans var påväg men att de behövde ge Lovina sprutan (de hade då ringt och rådfrågat sjukhuset tydligen). När den ena sköterskan började läsa på bipacksedeln och vända och vrida på pennan (tror hon mumlade massa saker som ungefär ”hur fungerar denhär egentligen”) och de pratade om hur man skulle göra så kände både jag och Maria att ”stopp och broms” och sa ifrån. Det kändes fruktansvärt oprofessionellt. Sköterskan blev sur och otrevlig och sa typ ”ja då får väl läkaren ge den då”, som om det var det som var problemet. Då tog läkaren sprutan, mumlade även hon något osammanhängande och tryckte den hårt mot L’s ben men hittade inte knappen och frågade sköterskan hur man skulle göra. Då tog jag Lovina och backade. Osäker vårdpersonal som ska ge mitt rädda, ledsna barn en spruta? Skulle inte tro det. Jag frågade hur långt bort ambulansen var (som körde med blåljus) och förklarade att de inte fick komma i närheten av Lovina. Tigermamman. 

Hur kan man som vårdpersonal agera så osäkert/oprofessionellt i en krissituation, inför en livrädd mamma?? 

De försökte förklara att de var tvungna att ge henne sprutan men att de aldrig brukade göra det utan att patienterna själva brukar göra det. De agerade allmänt förvirrat, otrevligt och mycket oprofessionellt. Egentligen spelar det mig ingen roll om de aldrig hade gjort det, men de måste agera med lugn och säkerhet i en sådan situation. Exempelvis läsa bruksanvisningen i rummet brevid och sedan bara kliva in och göra det. Nu blev situation läskig (i mina ögon). Till slut klev en annan sköterska in, tog pennan, gav den till Lovina (i hennes lår) och förklarade att den skulle börja verka inom 8 minuter. Pang. Precis som de skulle gjort från början. Och mycket riktigt blev hon lugn efter en liten stund och när ambulanskillarna kom så skrattade hon lite åt deras blå handskar och roliga kläder. Puh. Hon fick betapred (stavning?) upplöst i vatten och de ville att vi skulle följa med till sjukhuset för observation. Vi packade ihop våra saker, fick med oss extra blöjor och mat av Maria och promenerade ut till ambulansen i lugn och ro. Lovina verkade mest tycka att allt var spännande. Maria tog ett par bilder och skickade till Robin på att Lovina satt och lekte med en kartong och att allt var lugnt. 


De spände fart henne ordentligt och jag fick sitta brevid henne. Vi tittade på Babblarna och det gick helt okej, i några minuter. Helt plötsligt såg jag hur hennes lår blev knallröda och det spred sig stora vita fläckar över benen. Jag och ambulanskillen bytte snabbt plats och de satte på blåljus och sirener. Det blev en helt annan stämning i ambulansen och Lovina var inledningsvis jätteledsen. Det var hemskt. Att sitta bakom henne, inte kunna röra henne, höra henne (hon blev nämligen helt tyst efter en liten stund, fruktansvärt!) eller se henne (mer än benen som såg värre och värre ut) utan bara se killens ansikte när han gav henne en spruta adrenalin och kollade hennes andning, syresättning och puls (tror jag). Han pratade lugnande med henne, plockade fram en nalle och var verkligen helt fantastisk. Både mot mig och Lovina (de var de båda två direkt där på vårdcentralen!). Jag var livrädd. De ringde in till Astrid Lindgren och jag tyckte det tog fruktansvärt lång tid att köra. Väl framme så tog han henne och gick in och jag följde efter. I akutrummet möttes vi av en läkare och 4 (5? 7?!) sjuksköterskor. De log och pratade lugnande, hade fina färgglada halsband och såpbubblor. Jag ville bara gråta. Lovina däremot hade ju fått ytterligare en adrenalinspruta i ambulansen och den verkade bra så hon tittade sig nyfiket omkring och var mycket fascinerad av såpbubblorna medan läkaren undersökte henne. Vi fick dock ganska snabbt komma in i en sal på akuten, Lovina fick antihistamin (allergimedicin) och de ville behålla oss för observation. 

Det tog inte många minuter innan hon sov gott i min famn. Älskade lilla barn. Med tanke på att de lämnade oss där och att alla var så lugna så blev jag lugn när vi väl kom in. De var mycket professionella och bemötte och behandlade oss på ett oklanderligt sätt på Astrid Lindgrens barnakut. Lovina sov i nästan en och en halv timme på mitt bröst och precis när hon vaknat kom Robin. Just igår hade vi lånat ut våran bil (så typiskt) så han var tvungen att byta bil, packa ihop saker för en eventuell övernattning och köra genom stan klockan 16.30, vilket givetvis tog en stund. Han hade dock med sig en flaska välling som Lovina slukade och sedan var hon glad en stund.


Läkaren kom in ett par timmar efter att vi kommit in med ambulansen och efter en liten undersökning och ett bra samtal så fick vi åka hem. Han skrev en remiss för en allergiutredning och vi hämtade allergimedicin på vägen hem. Lovina somnade gott i bilen och vi köpte med oss pizza innan vi landade i soffan. Helt skakis och genomtrött. 

Bemötandet, vården och personalen i ambulansen och på Astrid Lindgrens var helt fantastiska och allt gick bra. Tack och lov. Men jag hann bli ordentligt rädd och det var en hemsk upplevelse när de satte på blåljusen och körde fort genom eftermiddagstrafiken, med min lilla dotter i ambulansen. Känslan går inte att förklara men jag kommer aldrig att glömma den. Vidrigt. 

Det var oundvikligt att Lovina någon gång skulle äta ägg och även om jag (självklart!!) inte kunde förutse att reaktionen skulle bli så kraftig (om hon hade reagerat på huden så hade jag ju åkt till en läkare innan jag gav henne ägg att äta!) så tror jag ändå att det var ”bra”. Nu visste vi vad vi gav henne, vi höll henne under uppsikt, vi var förberedda (så gott det gick…) och vi agerade snabbt. Jag trodde ärligt talat att hon skulle få utslag, klia lite och så skulle det vara bra med det. Jag trodde verkligen inte detta. 

Jag är så tacksam över svensk sjukvård, den duktiga personalen och min fina vän Maria. Det var verkligen hemskt, men hade antagligen hänt förr eller senare hur vi än gjort. Nu kan vi agera utifrån detta och göra det bästa av situationen. 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 891 andra följare